Komprimera.

Så är uppgiften inskickad till universitetet. De har nu att bedöma huruvida jag lyckats komprimera nio humanistiska och statsvetenskapliga texters argumentering kring nationalstaten, placeringen av dessa i en historisk kontext, deras inflytande på våra samtida diskurser, samt min egen bedömning av den vetenskapliga relevansen på 3½ A4.

Detta sätter fokus på något jag upplevt under hela min studietid, såväl på universitetsnivå som tidigare: den försämring av såväl den fysiska slutprodukten som den mer abstrakta kunskapsinhämtningen som, i förhållande till det givna utrymmet, oproportionerliga uppgifter medför. Missförstå mig rätt. Det är bra att studenter lär sig att förmedla mycket relevant information på liten yta. Det är i regel positivt att kunna begränsa sig. Problemet är bara att det måste lärare också göra. Jag ser alls inte vinsten med att ge studenter ytterst omfattande uppgifter och ett minimalt handlingsutrymme. Tankarna blir aldrig färdigtänkta, språket flyende, försöken till komparativa studier – vilka i historiska texter ofta är nödvändiga – läggs på is till förmån för ytligheter.

En dag skall jag själv undervisa. Jag kommer dela ut uppgifter och jag kommer garanterat stå vid katedern och mässa ”begränsa er!”. Förhoppningsvis kommer jag att leva som jag själv lär (i annat fall hoppas jag innerligt att någon elev är modig nog att protestera).

Antar att detta inlägg i grund och botten härrör ur min förkärlek för temporärt färdiga resonemang. Fast lite extra rätt att vara sur har jag med tanke på att alla nio tänkarna vi ombads djupstudera var män.

Nu tar jag åtminstone tillfälligt helg med hjälp av soffan (planerar att helt sonika vräka den influensasjuka sambon därur), kaffe och John Dickies bok om Cosa Nostra.