Klumpen i magen.

Det diskuteras mobbning här och där.

När jag gick i grundskolan och gymnasiet ville jag mest därifrån. Mina prestationer var det sällan något fel på – det var det sociala samspelet jag tyckte var ganska vidrigt. Från lågstadiet då jag blev slagen med en bandyklubba (jag var världshistoriens blygaste barn och således ett tacksamt offer för diverse utanförskapsskapande metoder) till gymnasiets korridorer där jag såg andra frysas ut, men fortfarande var för blyg för att våga göra något. När jag sprang ut på skolans trapp ackompanjerad av trumpeter och ett hav av bilder föreställandes mina forna skolkamrater i mer eller mindre värdiga småbarnsposer var min tanke ”Yes! Aldrig mer!”.

24 år gammal vaknar jag upp och inser att jag är på god väg att skaffa mig en enkelbiljett tillbaks till de där korridorerna. När jag återvänder kommer det vara i egenskap av lärare. Min uppgift kommer på pappret vara att undervisa i historia och internationella relationer, se till att de lär sig det de ska, sätta betyg på eleverna och dricka kaffe ur en ful mugg i lärarrummet. I praktiken skall jag dock på nytt konfronteras med det där sociala samspelet (läs: den sociala boxningsringen). Denna gång har jag ingen möjlighet att gömma mig bakom en trave böcker när jag ser tecken på utfrysning och mobbning; det är helt enkelt mitt jobb att ingripa.

Det märkliga i detta är hur många lärare som faktiskt inte ingriper. Jag minns själv från min skoltid hur lärarna kunde låtsas som det regnade när högst suspekta saker pågick mitt framför ögonen på dem. Jag innehade alla roller: den som blev kallad hora (kom igen nu lärarkåren, man låter inte tioåringar kalla varandra hora – det ordbruket handlar inte om kvinnors frigörelse utan är ett sätt att trycka dem in i mentala fångläger), den som försökte höja min egna obefintliga status genom att vara smått elak mot andra, den som tröstade när andra blivit utsatta och lärarna stod som fån och inte förstod någonting. Min uppfattning är att skolan ofta sviker alla elever.

Samtidigt skall sägas att jag inser lärarnas problematiska situation: de kommer ut i arbetslivet ivriga på att få användning av sina ämneskunskaper – inte för att agera okvalificerade beteendevetare, slagpåsar och för att få ständiga samtal från föräldrar som har egna uppfattningar om vad det är som pågår i klassrummet, korridoren och på skolgården. Lärarutbildningarna tycks ha hamnat lite på efterkälken: de är fortfarande i mångt och mycket utformade efter en idealskola (som möjligen fanns före kommunaliseringen och alla nedskärningar, men knappast därefter). Lärare får inte lära sig hur de ska hantera mobbning, hur frekvent förekommande dyslexi egentligen är eller hur man bör bemöta elevers frågor om sex (här finns någon mystisk uppfattning om att frågor gällande det ämnet enbart aktualiseras på de få timmar som är vigda därtill). Som grädde på moset är lärare bara människor, eventuellt med egna obearbetade erfarenheter av mobbning.

Ett annat minne jag har från min skolgång är lärarnas mobbning av varandra. Det förekom och det sköttes allt annat än diskret. Vuxna är inte klokare än barn, lärare är inte snällare än andra yrkesgrupper, skolan är en otroligt social och konfliktalstrande miljö. Personligen tror jag på
utbildning (vilket kanske skyllas på mitt val av yrke?). Jag hoppas att om lärarstudenter utbildas så kommer de se till att såväl kollegor som elever behandlas väl. Det behövs redskap! Att skicka ut lärare med bakbundna händer är idioti.

Personligen försöker jag ta mitt ansvar genom att läsa extrakurser avhandlandes såväl mobbning som sexologi. Förhoppningsvis kommer det ge resultat. Jag ska tillbaks till skolans värld, men denna gång tänker jag banne mig vara bättre förberedd.